Det närmar sig måndag och nervositeten stiger,

att sitta där mitt emot honom.

Han som gjort saker jag ALDRIG kommer glömma.

Han som har satt djupa sår i min själ,

han som alltid kommer finnas med på ett eller annat sätt.

Sitta där mitt emot honom,

antingen blir det bättre eller också värre efteråt.

Så svårt att säga när jag inte har en chans att kunna påverka

deras val, det är deras val hur allvarligt dem ser på detta.

Men för mig som har gått och tänkt och burit på detta i snart 6 månader,

har varit den värsta mardrömmen man någonsin kunnat tänka sig.

Jag hatar honom.

Jag vill inte, vill inte dit..

Jag vågar inte rädslan tar över,

jag orkar inte, orken har liksom tagit slut.

den 29 april 2013 kl 09:00 händer det.

Det är då det gäller,

vara stark eller falla vid målinjen.

Hur ska jag någonsin kunna sätta ord på det jag känner,

Vrede, hat, ledsamhet, ilska, uppgiven.

Allt på en och samma gång,

men samtidigt lite stolt, 

att jag klarat av detta och samtidigt inte visat något för någon.

Ingen som vet mer än dem absolut närmaste.

Ingen som märkt att det faktiskt har runnit tårar dagligen.

Jag har varit stark och det är jag glad över.

Men vad händer nu?.......