Allt är bara knas just nu!

Allt är bara upp & ner, in & ut.
Vill inte vara ensam, men är så trött på alla runtom!
Hatar ensamheten, men samtidigt vill jag kunna njuta av den..
Under långtid har jag försökt hitta killen i mitt liv, men aldrig riktigt blivit kär.
Jag har fått känslor absolut, men inte det där lilla extra..
Och varje gång det blivit så har de blivit svårt att träffa någon nästa gång å gången efter de..
Jsg har gett upp letandet, men på någotvis "letar" man ju ändå..
Antagligen för att man har en dröm om kille, villa å barn.

Och sen att vara själv är så jäkla tråkigt..
Sen känner man sig ännu mer ensam när man inte har något jobb eller så många att umgås med..
Har ju bytt en del umgänge de sista, en del har slutat höra av sig å svarar knappt längre. En del har jag sorterat bort för att dem ger mig mycket negativ energi..
Så de klart man känner sig ensam.

Måste bara försöka bryta mönstret i min depressiva syn innan det går för långt.
För de är inte värt de...


Var tvungen att skriva av mig klockan är halv fem å jag är inte trött än.
Vad händer egentligen? ;/

Det som hände då

Det som hände för snart 4år sedan kommer alltid förfölja mig,
det kommer alltid borra sig in i mitt huvud, fastän jag inte vill.
Det som hände då förändrade mitt liv,
det gick från något bättre till sämre.
Och jag hatar det!