MENY
Varit några dagar i fullständig kaos,
har många gånger undrat när det är min tur att få lite med vind.
Klart att jag haft mina stunder jag också,
men en del saker får mig att tro att jag måste gjort något väldigt dumt
i tidigare liv för att få alla motgångar i detta liv.
Men men whatever?
Nog inte meningen att Mickis ska le.
Det är inte undran över min barndom som är värst,
att inte veta varför man blivit bortlämnad,
varför jag inte fick bo kvar hemma i det trygga.
Ne det är inte det som är värst,
det som är värst är att fortfarande känna sig udda.
Att jag som barn inte kunde hindra det som skedde.
Att jag nu i efterhand såg att jag kunde gjort så mycket mer,
jag kan hata mig själv för att jag var så feg.
Det var ju inte så farligt eller?
Han skulle väll inte göra mig illa också?
Hur kunde jag vara så dum och låta dem göra så emot min mamma.
Dem tankarna borrar sig in i huvudet dagar som denna.
Men även känslan av att aldrig...
Att aldrig bli en del av "dem",
att det egentligen kvittar vad jag gör och försöker gör,
så är jag ändå inte en del av "dem",
Att någon gång lära sig acceptera det låter så enkelt,
att bara svälja att jag blev placerad,
att jag inte fick stanna hos pappa,
att jaginte kunde bo hos mamma.
Bara liksom "jaha, jaja nu är det så och nu glömmer vi det"
Men så funkar det inte...
Inte i verkligheten.
0