En vecka!

En vecka har redan gått, 

en vecka fylld med motgångar & lärdomar.
Blandade känslor, och jag vet att jag blir kvar här ett tag.
Kanske känns de skönt, kanske känns de jobbigt, jag vet inte riktigt än 
Om några minuter har jag nästa samtal.
Efter är jag nervvrak eller lite lättare i själen.

Känner knappt igen mig själv

Legat i sängen hela dagen förutom när de var käk.

Maten lockar inte skrämmande mycket direkt.

Kolla mig i spegeln för första gången på bra länge. Ser annorlunda ut. Trött å blek. Inte likt mig 
Har haft huvudvärk hela dagen. 
Ingen höjdare direkt.
Snart är de fika dags, får väll göra en ansträngning och gå ut till matsalen.
Sen ska jag försöka sätta mig å skriva vidare.
Fått lite gjort idag ändå, känns skönt att kunna släppa en del problem som har stressat mig.

Vi hörs sen, haregött 

Det snurrar

Ett tag framöver kommer det vara många känslomässiga inlägg, jag har en jobbig period i livet.

Men jag måste klara mig igenom den och har inte klarat de själv denna gången.
Denna resa jag går igenom nu är lång,
jag vet inte hur lång den är och vad som krävs av mig.
Men jag har lagt ner stridsyxan och för första gången på 22år tagit hjälp ifrån utbildade.

Trotts det att jag insett att jsg behöver hjälp, finns det vissa personer som väljer att fortsätta vara hård emot mig..
Det får mig att inte orka, det rasar lätt det lilla jag redan byggt upp under drygt en vecka. 
Om dessa personer tog på sig mina skor. Kände de känslor jag känner just nu, var på samma plats som mig. Skrev ner tusen anteckningsr som låter som en bra plan ena dagen. Men som nästa dag känns värdelös. Allt detta ska dessa personer göra själva. Sedan kan dem fortsätta vara känslomässigt iskalla om dem tyckte att den resa jag står mitt i just nu är en barnlek. 
För att för mig är det blodigt allvar och det är nu eller aldrig detta måste ske...

Så det enda lilla jag skulle vilja be om är att inte dömma mig så hårt, försöka ge mig än ärlig chans.