Att vara anhörig
Att vara anhörig är så mycket mer än den psykiska stressen. Att höra dag i ända att folk är ute efter henne, folk gör saker för att sätta dit henne, är en av de saker man kan bli galen på. För att inte tala om alla lögner. Dem kan bli ännu galnare på! Hon ljuger och vänder på allt, å när hon står där med skägget i brevlådan så försöker hon ändå ljuga så de ska se ut som hon talat sanning. Sedan har vi ju detta med oron, jag vet inte om hon sover på en parkbänk, när hon åt senast, om hon har ved eller om hon kommer frysa ihjäl natten som kommer. Vilket skick är hon i? Kan hon ta hand om sig själv? Näe antagligen inte, men kan hon åtminstone ta vara på sig själv så pass att hon inte stryker med på cupen. Är hon med ännu en Karl som gör henne illa? Eller är hon med en av de männen som lever på henne och inte drar in en krona själv. Vilka blir hon skyldiga pengar denna gången, och vilket brott blir hon häktad för. Hur länge ska jag behöva ta hand om djurens medan hon är borta denna gången? 
Ja att vara anhörig är faktiskt det värsta jag kan tänka mig, det är som att jobba 120%, och ha joure dygnet runt. Du vet aldrig när nästa problem dyker upp. Och är det lugnt så vet du att snart stormar det upp värre än på länge. Lugnet får mig att må sämst. För efter lugnet kommer inte stormen i en narkomans värld, utan efter stormen kommer en ännu värre period, men inte för den missbrukande utan för de anhöriga. 

Anhöriga är så enormt starka, även om vi går i tusen bitar gång efter annan. 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress