Klara av hur mycket dom helst, inte prata om sina problem öppet. För då blir man dömd. Men ibland tror jag att man behöver förklara för omgivningen vad som egentligen försiggår, för att dem ska få en chans att förstå.

Ja visst skulle jag kunna välja att bara berätta för de närmsta, men det tar för mycket på krafterna att berätta samma sak om och om igen. 

Som de flesta vet, så är jag anhörig, 

till en missbrukare. 

Och just idag är det en dålig dag som anhörig. En dålig period överlag, min älskade missbrukare har ingen annan än mig kvar. Som bryr sig överhuvudtaget. Så tanken på att ta avstånd även jag får mig kluven. 

Det känns som jag sviker då. 

Samtidigt som jag kämpar för brinnande livet för att orka hålla huvudet över marken. 

Så förvirrad och helt slut körd. 

Men jag kämpar på, för det är det jag lärt mig att man ska göra. 

Så jag tar ett djupt andetag och kör vidare.