Så jävla less denna äckliga jävla sjukdom, så fort man mår bra går man och väntar på att snart må dåligt igen. 

För det vore att ljuga om jag låtsades som att en sådan period aldrig kommer igen.

 Varje bra period, byts snart ut mot en mörkare period, av en massa ångest, smärta, orkeslöshet. En period där det känns som att om jag kunde hade jag dött här och nu.

 Att vara bipolär är jävilens påfund. Och när man väl har en bra period är man alldeles för rädd för att den snart ska ta slut så man inte riktigt hinner njuta av den fullt ut. Eller också blir man manisk och sätter sig i dåliga situationer. Kanske drar du på dig skulder, dödar en vänskapsrelstion, gör slut med ditt livskärlek. Ja alla möjliga konstiga påhitt. 

Kan inte förstå hur folk överlever med denna skit sjukdom. Hur hittar man verktyg för att leva såhär resten av livet?

För jag är inte som er, jag kommer alltid har grova depprissioner, som växlas med manier, som växlas med ett hyfsat normaltillstånd. 

Någon annan som mått dåligt någon gång blir till slut frisk. (menar inte att en depprission är enkel, menar mer att jag kommer alltid ha sådana flera gånger per år.) Men inte vi.

Vi lever alla livets dagar i ovetskap om när näste episod bryter ut.  Visst kan du lära dig förkänningar, men du kan aldrig hindra utbrotten helt. 

Visst finns de medicin som dämpar och terapi som underlättar. 

Men jag blir ALDRIG frisk.

Detta är så långt ifrån en vanlig depprission. Jag vet, då jag haft det också. En depperission går över efter många om och men.. Men detta är bestående.

Tänk dig att du klättrar upp för ett berg som du inte ser toppen på, du tar dig upp sakta men säkert. Du halkar på någon blöt sten och faller några meter, men du tar dig upp till slut. Väl uppe på toppen får du njuta av utsikten en stund, men du vet aldrig hur länge. Sen kastas du ner för berget samma sida du gick upp på.

För att sedan börja om att klättra igen. 

Det går som bara på repet.