Jag har kämpat genom mitt liv,

blivit testad kanske värre och fler gånger än de flesta andra.

Nej jag är inte unik, och det är inte synd om mig. 

Jag är tacksam över att ha den familj jag har,

jag är stolt över dem oavsett vad.

Min mamma har lärt mig mycket saker i livet utan att tänka på det.

Min pappa har alltid varit där och stöttat mig,

tagit hand om mig när alla andra svikit.

Monika (pappas fru) var den enda som förstod mig som liten,

den enda som såg att de enda jag behövde va trygghet.

Någon som satte upp regler

Mia har varit där och plockat upp mig när jag fallit,

hon har peppat mig till att bli den jag är.

Jag har en livserfarenhet som nästan ingen annan har i min ålder.

Och jag har valt att göra det till något positivt,

jag ska fortsätta föreläsa om droger,

fortsätta kämpa för att en dag stå helt på egna ben. 

Och det gör jag inte för att vinna över alla förutfattade meningar,

inte för att bevisa för dem som vill se mig falla.

Utan för att tacka mina föräldrar för att dem funnits där.

Jag ska kämpa mig igenom livet,

bli en person som mina föräldrar sedan kan peka på och säga stolt

"det där är min dotter, mitt bonus barn" 

ja allt vad dem nu vill säga!