hur kan man ena dagen vara glad, 

för att sedan dagen efter känna att de känns som hela livet rasar.

Som att inget i livet är värt ett skit.. 

konstigt att något så gammalt kan vara så känsligt. 

Att det ens finns känslor kvar liksom? 

Jag önskar att jag var en sådan som inte känner eller tänker alls. 

Men vi alla vet att min hjärna går på högvarv jämt. 

Du är inte vem som helst, inte för mig. Nu är du dessutom verkligen inte vem som helst. Men vem är du egentligen? 

Som en vän som kommer hänga kvar, men vad spelar det egentligen för roll? Jag borde lärt mig efter alla gånger. Att man så lätt kan glömma allt det där som kommer gör så jävla ont. Jag vet ju att det kommer göra ont igen. Men kanske försöker jag låtsas som jag inte bryr mig, inte ens ett dugg. 

Men vi båda vet egentligen att det är just precis de jag gör.. 

bryr mig alltså, alldeles för jävla mycket... samtidigt vet vi att det inte spelar någon roll.. 

vet inte ens varför jag skriver här, precis som du skulle läsa och kanske förstå att jag också har känslor. 

Jag lyssnar gärna, jag stöttar dig gärna. Även fast jag vet att det kommer göra så helvetes ont. 

För vi är inte det vi en gång var. 

Vi är bara på låtsas.